Tjock eller inte....spelar det nån roll?

Det är med lite sorg i hjärtat jag idag läste sista sidorna i "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", det är en helt underbar bok, har du inte redan läst den så kan jag starkt rekomendera den!

Nästa bok i raden att avverka är Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst"! Jag började läsa några sidor ur den idag när jag låg i badet och det var ett kapitel där som fick mig att börja fundera lite!

Hon menar att man aldirg kan vara tjock och lycklig på samma gång, att den som är tjock och driver om sig själv mår i själva verket skitdåligt! Är det så för alla? Jag är ju själv en tjockis och min största lycka här i världen har varit och är att jag faktiskt inte har mått eller mår särskilt dåligt över att vara tjock! Känner jag fel då? Självklart finns det dagar då man önskar sig trådsmal, med långt filmstjärnelockigt hår och superlånga ben, men vem gör inte det? Visst jag kämpar med min vikt men det är inte för att jag mår dåligt av min övervikt psykiskt, däremot är jag rädd att må fysiskt dåligt av den i framtiden så därför tränar jag och försöker minska mina kilon och stärka min kropp på bästa sätt!
Jag fick en känsla av att hon tycker att tjocka människor är mindre begåvade eller lever i någon form av förnekelse för sin egen situation. Att alla som inte gör något åt det är olyckliga loosers! Kanske är det så, men jag vägrar att tro det, det finns säkert en uppsjö av både över - under - och normalviktiga personer där ute som mår väldigt dåligt men jag undrar i hur många fall det i själva verket beror på hur man faktiskt ser ut, eller om det grundar sig i något annat!
Alla har inte förmågan att på egen hand bli av med sina överviktskilon, tro mig jag vet, jag hade aldrig lyckats nå mina mål vad det gäller min senaste utmaning om jag inte hade kommit på hur härligt det är att röra på sig! Så vill ni gå ner i vikt, kämpa på, och vill ni inte det så låt bli, bara ni mår bra!

Jag har en viss förmåga att driva om mig själv och mina kilon men det handlar mer om att jag faktiskt vet hur jag ser ut och jag skäms inte för det! För 10-15 år sen skulle jag kanske ha blivit lessen om någon påtalade min kroppsform men idag är jag säker på vem jag är och vad jag tycker och tänker om saker och ting, och jag är väldigt medveten om hur jag ser ut! Jag har med åren nått den insikten att ingen anna människa är mer värd än mig oavsett hur vi ser ut eller vad vi gör! Jag vill tro att jag har ett öppet sinne vad det gäller andra personer och deras vanor och utseende! Men hur det än är så berörde ju det här kapitlet i boken mig eftersom jag känner mig tvungen att skriva om det! Jag känner mig fortfarande inte som en sämre männsika och jag kan inte för mitt liv förmå mig att  känna att jag ska må dåligt på grund av hur jag ser ut! Är det fel?

Jag tycker inte heller att någon har rätt att säga vad jag ska tycka, tänka och känna, vad det än gäller det vill jag bestämma det själv! Och självklart får även Mia Skäringer tycka, tänka och känna vad hon vill, även om inte jag håller med!=)
Alla är vi olika och tacka gudarna för det, tänk vad tråkigt det vore om vi alla var stöpta i samma form och tycket om precis samma saker och hade samma åsikter! Nej heja olikheter, tjock eller inte...spelar det nån roll?!=)

Jag återkommer om boken när jag har läst ut den! =)

Ha det gott och var rädda om er och alla andra!